Min favoritförfattare Johanna Nilsson har kommit med sin nya ungdomsbok, Janis den magnifika. Jag sträckläste den naturligtvis samma kväll som jag fick hem den, men jag fick lite kluvna känslor av den. Jag har oftast väldigt höga förväntningar när jag ska till att läsa någon av hennes böcker och jag tycker inte riktigt att förväntningarna infriades till hundra procent den här gången. Men det var riktigt riktigt nära. Boken är bra, inget snack om saken.Den handlar om Janis, vars bästis har dött under tragiska omständigheter. För att sörja och för att hedra bästisen så beger sig Janis ut på en resa. Hon kör norrut, bara norrut, för att hitta det ultimata, det som hon och Emelie hela tiden sagt att de skulle hitta tillsammans. Det blir förstås en resa med sorg och katastrofer, men också av kärlek och lycka.
Det är en bok som skapar eftertanke, precis som Johanna Nilssons övriga böcker. Man lämnas inte oberörd efteråt, vilket jag uppskattar. Det som jag tyckte kändes lite negativt var att ibland kändes boken lite för overklig, vissa saker känns som att de aldrig skulle inträffa på riktigt. Däremot älskar jag verkligen hennes poetiska och träffsäkra språk. Och jag gillar verkligen huvudkaraktären och skildringen av hennes känslor som pendlar mellan allt från sorg och frustration till glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar