fredag 14 december 2007

Föräldraskap

När jag fick min dotter så var det mycket som kändes fel. På BB här i Umeå får inte pappan stanna, utan ett par timmar efter förlossningen så separerades vår familj. Jag och dottern kom till en tvåbäddssal tillsammans med en annan nybliven mamma och hennes dotter. Min sambo fick åka hem för att komma tillbaka och hälsa på nästa dag. Vi hade delat den mäktigaste upplevelsen i våra liv – en förlossning. Vi hade förberett oss jättemycket inför förlossningen. Vi hade gått på förlossningskurs med yoga och profylax. Vi hade läst flera böcker och förberett oss mentalt. Under förlossningen så var vi ett perfekt team som jobbade mot ett gemensamt mål. Jag använde mig av Tens och lustgas och födde vår dotter på 10 timmar från första värken. Allt gick jättebra, men när vi äntligen skulle få träffa och lära känna vårt lilla mirakel så skulle alltså vår lilla familj dela på sig. Det kändes fel.

På BB så skrek vår dotter nästan konstant. Det serverades fil till frukost och kvällsmål. Kosten var till stor del mjölkbaserad. Vår dotter var känslig mot mjölk och när jag ammade så fick hon såklart i sig mycket mjölk. Några veckor efter att vi kommit hem insåg vi själva sambandet och när jag slutade med mjölkprodukter fick vi det bekräftat att det var mjölken hon reagerade på. Vi läste en del om detta och insåg att det är ganska vanligt att spädbarn reagerar på mammans mjölkkonsumtion. Men ingen berättade det på BB. Istället föreslog de att jag kanske hade för lite mat och att hon behövde tillägg. Själv tyckte jag att jag hade hur mycket mat som helst och att det var magen som spökade, men jag fick inget gehör för mina tankar från BB-personalen. Det kändes fel.

När vi kom hem så försökte vi göra som ”alla andra föräldrar gör”. Det vill säga gå ut och gå med barnvagnen, låta bebisen sova i spjälsängen, och så vidare. Men dottern var inte så entusiastisk. Hon ville bli buren. Hon ville sova med mig. Vi valde att lyssna på henne. Nu i efterhand så har jag förstått att det finns något som heter ”nära föräldrar” eller ”nära föräldraskap”, på engelska heter det ”attachement parenting”. De förespråkar just närheten, att samsova, att bära barnet, att amma fritt, att helt enkelt lyssna på vad barnet vill. Och jag kände att jag hittade hem direkt. Det där var ju precis mina egna tankar.

Vad vi valt att göra:
  • Jag ammar när dottern vill ha mat – hur ofta hon än vill ha mat och vilken tid som helst.
  • Jag helammar fortfarande, trots att hon är sex månader, och tänker inte introducera annan mat än på ett par månader.
  • Dottern har aldrig fått smaka något annat än bröstmjölk hittills.
  • Vi samsover i dubbelsängen. Men när hon sover själv blir det numera spjälsängen. eftersom det finns risk att hon ramlar ner från dubbelsängen eftersom hon lätt vänder sig.
  • Vi har inte vaccinerat henne.
  • Vi har en barnvagn och numera tycker hon om den och vill sitta i den när vi går på stan, men de första månaderna bar vi henne, främst i bärsele eftersom sjal aldrig blev vår grej.
  • Överhuvudtaget är hon alltid nära oss. Vi har henne ofta i knät, eller på en filt på golvet bredvid oss.
  • Om hon skriker, vilket hon i stort sett endast gör om jag råkat äta något olämpligt, så masserar vi, bär henne och har henne nära, vilket tystnar henne ganska snabbt.
  • Jag äter laktosfritt och undviker lök, eftersom hon annars får ont i magen.
    Hon har aldrig fått någon napp. Istället ammar jag henne som tröst och till sömns.
    • Tyvärr känns det ibland som att man är en katt bland hermelinerna. På BB, BVC och i föräldragrupperna har vi blivit ifrågasatta. Vi känner ingen annan som är helt inne på samma linje som oss. Det känns tråkigt och ensamt. Finns det någon som läser detta och som också gör som vi så får ni gärna höra av er. Jag vet att det finns diskussionsforum och grupper på nätet, men det har inte riktigt blivit av att jag har engagerat mig där.

      5 kommentarer:

      Anonym sa...

      Men VARFÖR har ni inte vaccinerat henne?

      Barnboksbloggen sa...

      Vi håller med antroposoferna som anser att man bör skjuta upp vaccinationerna tills barnet är mellan ett och tre år för att immunförsvaret ska hinna utvecklas. Vaccinationer kan nämligen störa immunsystemet, eftersom det inte är utvecklat på ett spädbarn, vilket gör att de lättare blir sjuka när de blir äldre. Sedan finns det ju alltid risk för biverkningar, det är trots allt en hel del konstiga ämnen i vacciner.

      Men det är framförallt barnsjukdomarna som vi är motståndare till att vaccinera mot, dvs mässling, röda hund och påssjuka. Förr i tiden ansågs det utvecklande för barnen att genomgå dessa - man utvecklade sitt immunförsvar, plus att man utvecklades mentalt genom att genomgå en prövning. När jag själv var liten vaccinerade man inte mot dessa sjukdomar.

      Det finns en antroposofisk forskare och läkare, Jackie Schwartz, som har vaccinationer som specialintresse. Han har skrivit två små häften: "Är massvaccination mot barnsjukdomar nödvändig" (som finns att läsa i sin helhet här: http://www.antroposofi.org/vaccination.htm) samt "Vaccinationer - fördelar och nackdelar" (som kan beställas via Vidarkliniken eller lånas på bibliotek). Vi läste båda och tycker att alla föräldrar ska läsa dessa som komplement till Socialstyrelsens häfte om vaccinationer som man ofta får på BVC innan man tar ställning för vaccinationer.

      Lena sa...

      Nu fick jag ju svar på vaccinationsfrgan. apropå Nära föräldraskap så har jag aldrig reflekterat över vad det jag gör kallas. :) Men hon har alltid fått äta när hon vill. Hon sover med mig. Hon är alltid med mig, är jag i köket så sitter hon i gungan, är jag i vardagsrummet så ligger hon på en filt osv. Däremot så tröttnade jag lite på att vara en levande napp så en sån använder hon och vi började med mat för några veckor sen men det är fortfarande små små potioner och inte ens varje dag. Så lata är vi, haha!
      Har sjalat henne sen hon var nyfödd. :)

      Anonym sa...

      Vår var likadan, ville bara bli buren i 5 månader, och amma dygnet runt. Inget man var beredd på direkt, trodde det var lata promenader med bebisen i vagnen som väntade..

      Dock så har vi bara blivit bemötta bra från omvärlden. Redan på BB mötte vi en barnmorska som såg direkt att vår lille var en "bära"-kille. Hon rekommenderade oss att skaffa ett bekvämt bärdon, en sjal eller liknande. Trodde de skulle skaffa lånesjalar till BB snart. Detta var i Sthlm, kanske ligger de lite före där eller så hade vi bara tur att möta snälla förstående barnmorskor.

      På BVC tjata de aldrig om napp utan tyckte det verka fullkomligt vettigt av oss att inte truga o hålla på med nåt som han ändå inte var intresserad av..

      Föräldragrupp o andra har inte direkt reagerat nämnvärt, möjligtvis någon av den äldre generationen som tycker det är konstigt att han sover med oss, eller för den delen yngre generation (vanligast utan barn) som undrar varför vi inte låter honom skrika sig hysterisk till sömns.. "det funkar ju så bra för alla".. kanske det om man har ett hjärta av sten ;) nä men det är skillnad på skrik o skrik..

      Så du är inte ensam, inte ens i vårdapparaten.. även om det är en hel del som verkar mötas av råd från 50-talet ibland låter det som..

      Marie sa...

      Hej! Du efterlyser andra som tycket likadant. Här är jag! Jag har upplevt detsamma som du. På BVC rekommenderades 5 min metoden, vilket jag tycker strider helt mot alla sunda förnuft. Jag har låtit min dotter sova i vår säng ända tills hon strax innan 2 års ålder sa "jag vill sova i min säng, mamma". Hennes säng står bredvid våran, vilket gör att hon lätt själv på natten kan krypa över vid behov. Jag gav henne uppmärksamhet och tog henne i famnen så snart hon skrek, ända tills hon själv var nöjd. Detta har resulterat i ett väldigt harmoniskt och tryggt barn. Hon är väldigt nöjd och van att bli lyssnad på och tagen på allvar. I tidig ålder. Hon är inte alls klängig eller mammig nu i 2 ½ år ålder.